ett år efter operationen!

  
                  FÖRE                                               EFTER

Där har ni före/efter bilderna. Kom ihåg att det är näsan ni ska kolla på.
Nu har det gått ett helt år efter operartionen, vilket känns både bra och konstigt. Eftersom dom sa att efter ett år så ser näsan som bäst ut, alltså att det tar så lång tid för kroppen att läka osv. Men eftersom dom lyckades gipsa med för hårt tryck så fick jag ett sår mitt på näsbenen och det finns fortfarande ärr kvar av det. Vilket är riktigt tråkigt eftersom om ärret ej varit där så hade det knappt synits alls att jag hade gjort operationen.

Det känns så konstigt att det redan har gått ett år, eftersom jag kommer ihåg precis hur det var, hur jag måde och så. Jag minns när jag gick in i operationsrummet, det var säkert fem-åtta personer där inne och jag kände mig verkligen som världens sjukaste person. Tänk att alla dom där skulle göra någonting inom operationen. Det jag tycker var så konstigt var att jag fick gå in i rummet, som om allt bara var en "liten sak" som dom skulle göra. Jag la mig på sängen/bordet eller vad man nu ska kalla det. Dom satte i nålar i både armar och fötter, sen kom det både skönaste och värsta, narkosen. Han som ska ge mig narkosen pratar engelska, han berättar hur jag ska göra osv. När han ger mig narkosmasken i handen och säger att jag ska sätta den framför munnen så inser jag att det här verkligen händer. Jag hade inte varit nervös eller någonting innan, men då släpte allt. Alla känslor kom, tårarna började rinna, tanken på att jag skulle vakna med en annan näsa blev helt plötsligt skrämmande. Men det enda jag kunde tänka på var Majsan, hur hon mådde, när jag skulle få rida, när jag skulle få se henne. När jag tryckte åt narkosmasken ordentligt så sprutade nästan tårarna, killen som gav mig narkosen var så söt när han sa "dont cry darling". Sen när jag nästan hade somnat så sa alla där inne "hejdå ida, vi ses snart".

Fyra timmar senare vaknar jag av att några sköterskor prata om att Ida Karlssons mamma var påväg upp till uppvacket där jag var. När mamma kommer så får jag bara fram tårar och "mamma! jag vill till Majsan!!" Mamma trodde jag var jätteledsen över operationen eller hade ont, men det var ju "bara" min älskling som fanns i mitt huvud, första och sista jag tänkte på. Eftersom jag hade blivit sövd så var jag trött och sov rätt länge just då, sen hade jag fått morfin så jag var drogad också så. Men efter ett par timmar på uppvacket så fick jag åka upp till mitt rum.

Läkarna sa att allt hade gått jättebra både med näsan och revbenet. Operationen hade tagit tre-fyra timmar. Men jag kunde då inte se hur det såg ut eftersom jag hade gips över näsan och två stora tejp bitar över kinderna och pannan. Under dem två första dygnen så hade jag en såkallad painbuster till revbenet, det är en blåsa som pumpar ut smärtstillande till revbenet hela tiden. Himla tur att den fanns! Jag fick även morfin flera gången för att slippa ha ont. Och morfinet satte sina spår efter sig, för på onsdagen så fick jag jätteont i magen och hade blivit förstoppad. Som tur var så fanns det saker till det också, så till slut så blev det bättre. Jag mådde faktiskt rätt bra bortsätt från det, jag borde ha mått sämre tycker man när man tänker på vad dem har gjort.

Inte fören tre veckor senare fick jag se resultatet. Jag minns när jag låg där på sängen och dom tog bort gipset, jag fick en spegel i min hand. Jag var hur nervös som helst, vilket är ovanligt när det gäller mig som aldrig är nervös. Jag tog spegeln upp mott ansiktet och i spegeln så såg jag en skit ful potatisnäsa. Jag började grina och ville bara att allt skulle vara ogjort. Men eftersom jag var rätt svullen i ansiktet så såg det rätt konstigt, läskigt och ovant ut. Men glad var jag iallafall inte. Men det blev bättre med tiden. Eftersom jag inte fick sminka mig på nästan en månad så blev det ju inte bättre för det heller. Jag insåg verkligen hur mycket smink kan göra med ens utsendeé, för när jag fick börja sminka mig så kändes det helt plöstligt mycket bättre.

Nu ett år efter operationen så har jag äntligen vant mig med att se ut såhär, jag blir inte lika rädd varje gång jag ser mig i spegeln längre. Jag är rätt nöjd med min nya näsa och jag ångrar inte att jag gjorde det. Men jag skulle gärna ha slepat göra det här, för det blir nog aldrig som man tänkt sig. Så ett tips till alla er som är lite missnöjda med eran nästa eller utsendeé överhunvudtaget, gör ingen stor skönhetsoperation! Det kanske blir bättre, men det blir aldrig så som du verkligen önskar.

Tack till alla er som orkade läsa alltihop, hoppas ni lämnar en kommentar också!


28 september

idag för ett år sen så åkte jag in till akademiska sjukhuset för att förbereda inför oprationen som skulle bli dagen efter. kan inte ritkigt förstå att det redan har gått ett år. kommer ihåg att jag på kvällen fick ducha i någon skrubbtvål som skulle ta bort fett på huden och bakterier, som mitt hår blev huur tovigt som helst av. sen när jag skulle sova och jag låg och kollade ut över uppsala, slottet och kyrkan..och tänkte på hur allt skulle bli, hur jag skulle se ut osv. känns som det var igår! men imorgon ska ni få se för/efter bilder och lite sånt :)


den sista bilden som tog på mig innan operationen


en månad

för en månad sen hade jag blivit opererad idag. fattar inte att det redan har gått fyra veckor. känns som det var igår jag var påväg ner till operationen. men nu sitter jag här, som om ingenting hade hänt..eller förutom att jag ser ut som en annan ida enligt mig. men det är ändå rätt konstigt att det bara gått en månad och jag mår ändå så bra som jag gör. jag har inte ont eller något, vilket man trodde att jag skulle ha. ärret vid näsan syns knappt, det vid revbenet är rätt stort men som tur är så är det inte så många som ser det. såret som jag fick av gipset är nästan helt läkt.

det är fortfarande väldigt ovant! jag blir fortfarande nästan rädd för mig själv när jag ser mig i spegeln. men det är ju inte så konstigt. det får liksom ta sin lilla tid. någon gång borde jag vänja mig, ska ju ändå se ut såhär hela livet. här kommer bilder från sjukhuset, bland annat den sista bilder på min innan oprationen och den första
efter oprationen.

  
                          sista                                                       första

oprationen

jag kom till akademiska sjukhuset i uppsala vid elva på måndagen. under dagen så träffade jag dem som skulle göra oprationen, en läkare, sköterskor och narkos lärkaren. jag stod först på listan till att bli opererad på tisdag morgon. under kvällen så fick jag ducha med hibi scrubb, det är en tvål som man har på kroppen och i håret för att ta bort fett på huden. jag fastade även under natten/morgonen. under kvällen fanns det inte så mycket mer att göra, utan det var bara att vänta.

på tisdag morgon klockan sex kommer en sköterska in och väcker mig. då skulle jag upp och ducha igen, men bara kroppen den här gången som tur var. sen framåt åtta så fick jag säga hejdå till mammsen och sen åkte vi ner till oprations salen. ni vet väl hur ett oprations rum ser ut på ett ungefär? allt ser väldigt hemskt ut egentligen, mörkt och tråkigt. när jag lagt mig på "sängen/madrasen" så kommer det bara mer och mer folk in i rummet, dem stoppar i kanyler i både foten och i handen. sen får jag narkosen och det är förns då jag förstår allt..att när jag vaknar så ser jag inte ut som innan, den gamla ida är borta då. då börjar tårarna rinna. det enda jag kunde tänka på var majsan. tyckte det var så sött när narkos läkaren sa: don´t cry darling! då börja man ju bara grina ännu mer. det sista jag hörde var när alla sa hejdå ida.

fyra timmar senare vaknar jag. jag hörde några sköterskor prata om att mamma var på väg till uppvacket där jag låg. när jag ser mamma komma så får jag bara fram: mamma! hon sa senare att hon trodde jag var jätteledsen eller hade jätteont. men så var det inte, utan jag sa: jag vill till majsan! tänk att en häst kan vara det första och sista jag tänkte på. jag hade spytt när jag hade kommit till uppvacket, men eftersom jag var lite drogad då så kommer jag inte ihåg det.

läkarna sa att allt hade gått jättebra både med näsan och revbenet. oprationen hade tagit tre timmar. men jag kan fortfarande inte se hur det ser ut eftersom jag har gips över näsan och två stora tejp bitar över kinderna och pannan. men jag får helt enkelt lita på dem. under dem två första dygnen så hade jag en såkallad painbuster till revbenet, det är är som en blåsa som pumpar ut smärtstillande till revbenet hela tiden. himla tur att den fanns! jag fick även morfin flera gången för att slippa ha ont. och morfinet satte sina spår efter sig, för på onsdagen så fick jag jätteont i magen och hade blivit förstoppad. som tur var så fanns det saker till det också, så till slut så blev det bättre. jag mådde faktiskt rätt bra bortsätt från det, jag borde ha mått sämre tycker man när man tänker på vad dem har gjort.

på onsdagen kom pappa och emma, var skönt att se dem igen. jag fick åka hem redan på torsdagen. det var skönt att komma hem, jag mår ju bättre här än på ett sjukhus. för på sjukhus blir jag bara ledsen, för egentligen så känner jag mig inte sjuk, utan som vilken människa som helst. men sen när man är på sjukhus så inser man att man inte är det, och det är inte lätt. iallafall inte när man är som jag och vill kunna sköta allt själv, vill klara allt och såna saker..då är det inte lätt att vara sjuk. men nu när jag är hemma så mår jag väl helt okej, har inte haft speciellt ont eller något. har varit väldigt svullen i ansiktet, men det börjar få ner. jag har varit ut till stallet två gånger. imorgon (måndag) ska jag till sjukhuset i sala och ta bort styggnen vid näsan och ta ur en tuss som jag har i näsan. sen på fredag ska jag tillbaka till akademiska och ta bort gipset. den stora dagen, då jag får se hur jag ser ut!

en av dem sista bilderna som togs innan oprationen.

RSS 2.0