FÖRE                                               EFTER

Där har ni före/efter bilderna. Kom ihåg att det är näsan ni ska kolla på.
Nu har det gått ett helt år efter operartionen, vilket känns både bra och konstigt. Eftersom dom sa att efter ett år så ser näsan som bäst ut, alltså att det tar så lång tid för kroppen att läka osv. Men eftersom dom lyckades gipsa med för hårt tryck så fick jag ett sår mitt på näsbenen och det finns fortfarande ärr kvar av det. Vilket är riktigt tråkigt eftersom om ärret ej varit där så hade det knappt synits alls att jag hade gjort operationen.

Det känns så konstigt att det redan har gått ett år, eftersom jag kommer ihåg precis hur det var, hur jag måde och så. Jag minns när jag gick in i operationsrummet, det var säkert fem-åtta personer där inne och jag kände mig verkligen som världens sjukaste person. Tänk att alla dom där skulle göra någonting inom operationen. Det jag tycker var så konstigt var att jag fick gå in i rummet, som om allt bara var en "liten sak" som dom skulle göra. Jag la mig på sängen/bordet eller vad man nu ska kalla det. Dom satte i nålar i både armar och fötter, sen kom det både skönaste och värsta, narkosen. Han som ska ge mig narkosen pratar engelska, han berättar hur jag ska göra osv. När han ger mig narkosmasken i handen och säger att jag ska sätta den framför munnen så inser jag att det här verkligen händer. Jag hade inte varit nervös eller någonting innan, men då släpte allt. Alla känslor kom, tårarna började rinna, tanken på att jag skulle vakna med en annan näsa blev helt plötsligt skrämmande. Men det enda jag kunde tänka på var Majsan, hur hon mådde, när jag skulle få rida, när jag skulle få se henne. När jag tryckte åt narkosmasken ordentligt så sprutade nästan tårarna, killen som gav mig narkosen var så söt när han sa "dont cry darling". Sen när jag nästan hade somnat så sa alla där inne "hejdå ida, vi ses snart".

Fyra timmar senare vaknar jag av att några sköterskor prata om att Ida Karlssons mamma var påväg upp till uppvacket där jag var. När mamma kommer så får jag bara fram tårar och "mamma! jag vill till Majsan!!" Mamma trodde jag var jätteledsen över operationen eller hade ont, men det var ju "bara" min älskling som fanns i mitt huvud, första och sista jag tänkte på. Eftersom jag hade blivit sövd så var jag trött och sov rätt länge just då, sen hade jag fått morfin så jag var drogad också så. Men efter ett par timmar på uppvacket så fick jag åka upp till mitt rum.

Läkarna sa att allt hade gått jättebra både med näsan och revbenet. Operationen hade tagit tre-fyra timmar. Men jag kunde då inte se hur det såg ut eftersom jag hade gips över näsan och två stora tejp bitar över kinderna och pannan. Under dem två första dygnen så hade jag en såkallad painbuster till revbenet, det är en blåsa som pumpar ut smärtstillande till revbenet hela tiden. Himla tur att den fanns! Jag fick även morfin flera gången för att slippa ha ont. Och morfinet satte sina spår efter sig, för på onsdagen så fick jag jätteont i magen och hade blivit förstoppad. Som tur var så fanns det saker till det också, så till slut så blev det bättre. Jag mådde faktiskt rätt bra bortsätt från det, jag borde ha mått sämre tycker man när man tänker på vad dem har gjort.

Inte fören tre veckor senare fick jag se resultatet. Jag minns när jag låg där på sängen och dom tog bort gipset, jag fick en spegel i min hand. Jag var hur nervös som helst, vilket är ovanligt när det gäller mig som aldrig är nervös. Jag tog spegeln upp mott ansiktet och i spegeln så såg jag en skit ful potatisnäsa. Jag började grina och ville bara att allt skulle vara ogjort. Men eftersom jag var rätt svullen i ansiktet så såg det rätt konstigt, läskigt och ovant ut. Men glad var jag iallafall inte. Men det blev bättre med tiden. Eftersom jag inte fick sminka mig på nästan en månad så blev det ju inte bättre för det heller. Jag insåg verkligen hur mycket smink kan göra med ens utsendeé, för när jag fick börja sminka mig så kändes det helt plöstligt mycket bättre.

Nu ett år efter operationen så har jag äntligen vant mig med att se ut såhär, jag blir inte lika rädd varje gång jag ser mig i spegeln längre. Jag är rätt nöjd med min nya näsa och jag ångrar inte att jag gjorde det. Men jag skulle gärna ha slepat göra det här, för det blir nog aldrig som man tänkt sig. Så ett tips till alla er som är lite missnöjda med eran nästa eller utsendeé överhunvudtaget, gör ingen stor skönhetsoperation! Det kanske blir bättre, men det blir aldrig så som du verkligen önskar.

Tack till alla er som orkade läsa alltihop, hoppas ni lämnar en kommentar också!