För ett år sen så föll allt isär och jag kunde inte förstå att det skulle göra så ont som det faktiskt gjorde. Jag kunde inte heller förstå att jag skulle sitta här ett år senare och känna som jag gör, ångest och smärta. Det känns som det var igår jag cyklades genom stan med tårar som inte kunde sluta rinna ner för kinden. Men det har gått ett helt år, mycket har hänt sen dess. Det har varit riktigt hemskt vissa stunder. Jag visste inte att jag kunde grina så mycket som jag faktiskt har gjort.

Jag antar att när det gått sån lång tid utan resultat så är det dags för mig att inse att det är dags att säga hejdå till alla känslor och hopp. Jag vill inte kalla det ge upp, för jag har inte gjort det..utan det var du som gjorde det.