Dag 13 – Min sjukdom
När jag var ca 10 år så börja min fot helt plöstligt svullna så vi åkte till sjukhuset. Men de hitta aldrig felet, dem misstänkte nästan alla sjukdomar. Dem trodde jag var allergisk mot gluten så dem gick ner i magen och kollade, sen när jag vakna och var påväg hem så skakade jag, jag frös trots att det var högsommar, jag hade fått lunginflamation. Dem letade efter sjukdomen i ca 1 år. Jag hade jätteont i benen och kunde knappt inte äta nått.
Till slut så hitta dem felet, jag hade Wegener's Granulomatos. Det är en på miljonen som får den sjukdomen och just jag fick den, alltså en väldigt ovanlig sjukdom. Wegerner´s är en livshotande sjukdom, om det inte vore för all bra medicin så hade jag nog inte suttit här idag. Dem vet inte varför man får sjukdomen och den smitar inte heller. Sjukdomen påverkar hela kroppen, den angriper ett ställe på kroppen, oftast på överkroppen. Och på mig så angrep det sig på min näsa, det är därför jag har gjort en plastikoperation som ni kan läsa mer om här, mitt näsben sjönk in när jag fick sjukdomen, men jag opererade näsan och byggde upp näsbenet med ben från revbenet. Genom det ändrades mitt utsendeé rätt mycket.
Dem som får den här sjukdomen brukar oftast vara vuxna, därför vart det en stor chok för många, eftersom jag bara var 10 år. Jag fick äta massor av mediciner, under en tid var det ca 5 st om dagen. En av medicinerna var kortison, som ni kanske vet så sväller man upp när man äter kortison och reagerade människor på, det var det som fick mitt självförtroende att sjunka. Jag tog även spruta i benet varje lördag, helt själv hemma. Men det blev jobbigt så jag fick ta tableter. Varje gång jag möter en lärkare/doktor så vet dem knappt vad wegerner´s är, och dem som vet vad det är blir riktigt förvånade över hur jag orkar hålla på med hästar och hålla igång. Men det är stallet som får mig att orka. En del säger t.o.m att det är ett under att jag orkar med stallet.
Nu äter jag inte kortison och knappt inga mediciner alls. Jag lever ett helt vanligt liv. Jag vill inte höra att jag är sjuk, för det finns inget som tyder på det. Det bara finns där. En sak måste ni komma ihåg, den smittar inte ett dugg.
Till slut så hitta dem felet, jag hade Wegener's Granulomatos. Det är en på miljonen som får den sjukdomen och just jag fick den, alltså en väldigt ovanlig sjukdom. Wegerner´s är en livshotande sjukdom, om det inte vore för all bra medicin så hade jag nog inte suttit här idag. Dem vet inte varför man får sjukdomen och den smitar inte heller. Sjukdomen påverkar hela kroppen, den angriper ett ställe på kroppen, oftast på överkroppen. Och på mig så angrep det sig på min näsa, det är därför jag har gjort en plastikoperation som ni kan läsa mer om här, mitt näsben sjönk in när jag fick sjukdomen, men jag opererade näsan och byggde upp näsbenet med ben från revbenet. Genom det ändrades mitt utsendeé rätt mycket.
Dem som får den här sjukdomen brukar oftast vara vuxna, därför vart det en stor chok för många, eftersom jag bara var 10 år. Jag fick äta massor av mediciner, under en tid var det ca 5 st om dagen. En av medicinerna var kortison, som ni kanske vet så sväller man upp när man äter kortison och reagerade människor på, det var det som fick mitt självförtroende att sjunka. Jag tog även spruta i benet varje lördag, helt själv hemma. Men det blev jobbigt så jag fick ta tableter. Varje gång jag möter en lärkare/doktor så vet dem knappt vad wegerner´s är, och dem som vet vad det är blir riktigt förvånade över hur jag orkar hålla på med hästar och hålla igång. Men det är stallet som får mig att orka. En del säger t.o.m att det är ett under att jag orkar med stallet.
Nu äter jag inte kortison och knappt inga mediciner alls. Jag lever ett helt vanligt liv. Jag vill inte höra att jag är sjuk, för det finns inget som tyder på det. Det bara finns där. En sak måste ni komma ihåg, den smittar inte ett dugg.
Kommentarer
Trackback
