Jag vet inte riktigt vilken som räknas som min första kärlek. Men jag tror det var i en kille som jag aldrig fick. Jag gick runt och hoppades i nästan tre år på att han en dag skulle bli min. Men så blev det aldrig. Trots att jag hade fått det förklarat för mig gång på gång att han inte var intresserad så kunde jag inte sluta hoppas. Och personer runt omkring mig fick mig på något konstigt sätt att ändå hoppas. Hoppas på ett lyckligt slut. Trots att månaderna och åren gick så kundejag inte få ut den där killen ur mitt huvud. Så många tårar! Känslorna har svalnat med hjälp av att fokusera på andra. Men jag tror att han alltid kommer finnas i där, på något konstigt sätt. Vi är inte såna som i slutet får varann.